Kärlek På Korridoren

Jag tog mitt vanliga djupa andetag, öppnade korridorsdörren, steg in, och förväntade mig det vanliga stinket eller på sin höjd en flugstorm. Istället möttes jag av en varm kvävande "fläkt". Korridoren var en bastu. Antagligen till följd av att någon läst mitt förra inlägg och stängt en av balkongdörrarna. En dörr, förresten? Okej, det är ju åtminstone en start. Jag öppnade den igen och riktade fötterna mot mitt rum när jag plötsligt blev...:

Misstänksam - (Något stämmer inte...)
Observant - (Det luktar inte skunk...)
Chockad - (Någon har skurat golvet!)
Förvirrad - (Hur FAN gick det till?!)
Imponerad - (Coolt.)
Skeptisk - (Det måste finnas en hake)

Jag knallade ner till servicekontoret och ställde den töntiga frågan "Har någon av er skurat golvet på min korridor?" De visste inget om det. De frågade vilken korridor det rörde sig om och tänkte noga. Nej. Ingen har skurat vårt golv.

Det lämnar bara en möjlig förklaring.
Ett mirakel har skett här i helgen!
Inte minst för att jag inte har någon jävla aning om hur man rent fysiskt har fått bort skiten som suttit ingrodd i plastgolvet.

Jag delar härmed med mig av detta mirakel till alla som läser här.

Look at it shine!

En gnutta hopp har tänts i mitt kalla mörka studenthjärta. Det här är den finaste lapp jag någonsin kommer ha satt upp på korridoren. Silverfärg och allt.
Det är såna här saker som får mig att överväga att trots allt inte släppa lös en koloni vandrande pinnar på korridoren när jag flyttar ut. Ahh...


För att inte göra alla cyniker (inklusive mig själv) besvikna, postar jag här även en bild på korridorsmikron. För allt kan ju inte blänka. (Särskilt inte diskbänken som gav mig något klibbigt på armbågen när jag skulle ta bilden.)