Katt?

Utanför korridoren finns det en trappuppgång. (Surprise!)
Trappuppgången leder både till korridorer och små ettor. I en av ettorna vet jag att det bor en katt. En liten grå en. Idag våldgästade den mig.

Nu när det är vinter är ytterdörrarna stängda, och katten får snällt vänta på att någon släpper in och ut den så att den kan springa i trapporna och bli snubblad på. När den är utomhus följer den efter alla den ser.

Idag när jag är på väg in visar den inget intresse av att bli insläppt, förrän i sista stund då den med ett djärvt skutt kastar sig framför mina fötter, vilket resulterar i att jag förvånat så gott som sparkar den in genom dörren. (men det lät roligt)
Den kutar bort till trappan och tittar frågande på mig. Där vägrar den klättra en våning till förrän jag påbörjat den. (fyra våningar innebär att katten tvärstannar och glor på mig för vidare instruktioner tre gånger.)
Väl uppe på rätt våning petar jag iväg katten i den riktningen den bor, och låser upp korridorsdörren, för att se någonting litet och grått swisha förbi mina fötter så fort dörren öppnas.
Om jag inte var trött på katten redan när den försökte fälla mig är jag det nu.
Självklart gömmer den sig bakom soffan, och jag börjar fundera på om inte Mr. Centrino kan ta tag i ansvaret att få ut den från korridoren.

Eftersom kattfan av någon anledning blivit rädd för mina skor är det inte helt okomplicerat att schasa ut honom ur köket, men till slut hamnar den i hallen. Och därefter på den sista platsen jag vill ha grannens katt, nämligen mitt rum.















^ Ungefär här tappar jag tålamodet, lyfter upp den jamande lilla pälsbollen och slänger ut den i trappuppgången igen.

Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar.
Även om det hade varit roligare att spara den på korridoren tills nån annan kom hem.